Toscanas Historia

Toscanas förhistoria är mycket lång och sträcker sig kanske mer än en miljon år bakåt. Boplatser och stenföremål har lämnat rikliga spår. Omkring år 3000 före Kristus började man bearbeta metall vid sidan av sten, trä och ben. I de apuanska Alperna har man från denna tid funnit spår av koppar, bly och silver och fynden visar också nya sätt att begrava de döda. Forskarna har dragit slutsatsen att nya folk kommit in i landet. Från bronsåldern har man viktiga fynd från den så kallade Villanovakulturen. Omkring år 1000 f. Kr. börjar man så bearbeta järn.Toscana är etruskernas land

Mellan 800- talet och 700-talet f. Kr. kan man börja tala om en etruskisk civilisation eller en etruskisk kultur. Det finns många teorier om etruskerna och deras ursprung. Kom de norrifrån, från Mindre Asien eller från Grekland? Eller tillhörde de ett folk som fanns här innan indoeuropéerna dök upp? Av historiska och arkeologiska skäl tror man sig kunna utesluta att etruskerna kom plötsligt, som erövrare.

Forskarna tänker sig snarare en långsam framväxt av en civilisation som efterhand fick de etnologiska och kulturella särdrag som vi kommit att förknippa med etruskerna. Det verkar till exempel finnas gravseder som förenar etruskerna och den så kallade Villanovakulturen, där man också brände sina döda, och det finns samband mellan dessa seder och de "urnfältskulturer" som i slutet av bronsåldern fanns också i norra Italien och i Centraleuropa.

Ibland har man talat om etruskerna som ett särskilt mystiskt folk. Man vet att de hade en mängd olika metoder för att sia om framtiden och de hade rikt utvecklade begravningsseder. Genom gravfynden har man fått stor kunskap om etruskernas dagliga liv. Språket har varit ett mysterium, och även om man lyckats tyda skriften, har tolkningen förblivit osäker. Vissa forskare tror att etruskiskan tillhörde ett språk som före indoeuropéernas ankomst talades i hela Medelhavsområdet.

Raffinerade gravfynd

Den etruskiska kulturen blomstrade mellan 700-talet och 300-talet f.Kr. Utvinning av metaller, hantverk och handel skapade stora rikedomar för den härskande klassen som bodde i städer och utvecklade en smak för lyx och överflöd. Detta återspeglas i gravfyndens dyrbara och raffinerade föremål. Grekiska historieskrivare talar om ett stort havsvälde som på 600-talet och 500-talet f.Kr. sträckte sig från landet söder om Tibern och ända upp till floden Po.

Här fanns en lös sammanslutning av tolv självständiga städer som förenades etniskt och kulturellt, språkligt och religiöst. Städerna vid kusten utvecklades först, r.ex. Roselle och Talamone nära Grosseto. Senare tillkom städerna inåt landet, till exempel Fiésole, Volterra, Cortona, Arezzo, Perugia och Chiusi. Ute längs kusten gick vägar som förbands med andra som gick inåt landet och tillsammans utgjorde ett effektivt vägnät för handeln.
Stöderna dominerar

Alltsedan denna tid är Toscana ett landskap, där städerna dominerar regionen. Många av dem är äldre än Rom. Trots likheterna hade varje stad och varje trakt sina egenheter som återspeglas i föremålens utseende och dekor och i hur man arrangerar gravar och nekropoler, dvs gravfält. Etruskerna byggde sitt rike på samverkan mellan självständiga städer. Det har förblivit ett mönster för toskanarnas sätt att bygga sina samhällen. De har alltid betonat de enskilda städernas oberoende och frihet. Sammanhållningen mellan dem har varit lös och ofta lett till rivalitet och strider, framför allt om en stad vill ta makten över de andra.

På 500-talet f.Kr. besteg en etruskisk dynasti, tarquinerna, kungatronen i Rom. I allians med Karthago drev de bort de grekiska kolonisterna och säkrade makten över Tyrrhenska havet. Ganska snart råkade hela det etruskiska samhället dock in i en djup kris. Tarquinerna avsattes i Rom och befolkningen i Latium gjorde uppror, och det följdes av andra uppror bland grannfolken i Apenninerna. Också till sjöss pressades de tillbaka. På 300-talet kunde de inte längre göra motstånd mot de framträngande romarna som erövrade stad efter stad.

Romarna river och koloniserar

Romarna organiserade om hela landskapet, byggde vägar och delade ut land och inflytande till inflyttade veteraner och folk från den nya huvudstaden. Hela vägnätet gjordes om. Nu skulle alla vägar leda till Rom, det vill säga nord-sydligt i stället för öst-västligt. De gamla städerna hamnade utanför vägnätet och isolerades. Från den här tiden är Toscana ett land för genomresa. Via Clodia, Via Cassia och Via Aurelia mellan Rom och Pisa blev huvudvägar för lång tid framåt.

Feber, sjukdom och död

Följden av romarnas ingrepp blev en ekonomisk och kulturell nedgång. Kejsare Augustus försökte få igång jordbruk och tillverkning men allt verkade förgäves. Städerna avfolkades eller övergavs. Ute vid kusten underhöll ingen utdikningarna, som slammade igen och hela provinsen Maritima blev det som senare kom att uttalas Maremma, ett osunt träsk som alstrade febrar, sjukdom och död och så förblev det ända fram till 1900-talet. I Den gudomliga komedin av Dante presenterar sig en kvinna så här "Siena gav mig livet, Maremma tog det" (SkärseldenVI:134). För samtiden var det tillräckligt som upplysning. Katastroferna i samband med Romarrikets fall märktes inte så mycket i Toscana. Där hade de redan inträffat.

Folkvandringarna och lombarderna

Tillståndet i landskapet var förfärligt: feber härjade, bosättningar var övergivna eller förfallna, vägarna oframkomliga, monumenten var i ruiner. Befolkningen hade minskat kraftigt och levde isolerat för att slippa plundringar och härjningar. Från 570 e.Kr. härskade lombarderna i Toscana. Deras ankomst ledde till ytterligare mord, plundringar och förstörelse under de tvåhundra år de härskade.

Men historien slutar inte här. Vad fanns det att bygga ett nytt samhälle kring? Städerna hade inte försvunnit helt. Mycket var förstört, men en befäst kärna fanns kvar, och många byar fick också något slags mur eller palissad som skydd. Kyrkan hade en stark organisation och stärkte sin position ytterligare. Ofta var det prästen eller i de större städerna biskopen som fick fungera också som världslig ledare. Eller också kunde det vara en världslig storman som etablerade sig som härskare. Kyrkan eller slottet blir kärnan i de nya eller pånyttfödda städerna. Härskarna styrde från sina kyrkor eller slott, och dessa var i Toscana ofta byggda på branter och klippor, på italienska Rocca (exempelvis Rocca d'Orcia söder om Siena).

Pisa blir ett havsvälde

Omkring år 1000 är det tydligt att Europa håller på att återhämta sig, och Toscana ligger långt framme. I flera hundra år hade araber och normandiska vikingar härjat och plundrat längs kusterna vid Tyrrhenska Sjön. Många kuststäder övergavs och befolkningen flyttade inåt landet. Fortfarande kan man i Maremma se rester av bevakningstorn från denna tid. Sjörövarna stoppade nästan all handel. Så småningom börjar Pisa och Genua alltmer framgångsrikt bekämpa plundringen. De kunde säkra sina ställningar på Sardinien och Korsika och befria havet från de saracenska sjörövarna.

Handeln tog fart och rikedomar började samlas i Pisa och Lucca. Det är detta välstånd som förklarar tillkomsten av de fantastiska monumenten i Pisa - domen, baptisteriet och det lutande tornet och il Campo Santo. Pisa spelade också en dominerande roll i det första korståget; Pisas ärkebiskop blev till och med utnämnd till patriark över Jerusalem år 1100.

Nya städer

De romerska vägarna hade förfallit sedan Roms nergång och förstördes ytterligare under den lombardiska perioden. Via Aurelia förlorade sig i träskmarkerna söder om Pisa och detsamma gällde Via Cassia längre österut. I stället hade lombarderna öppnat en ny väg som passerade Lucca, San Gimignano, Colle Val d'Elsa, Siena, San Quirico d'Orcia, Radicofani, Bolsena och Viterbo. Mer och mer var det denna väg köpmännen och pilgrimerna använde för att ta sig till Rom. Den kom senare att kallas Via Francigena och spelade en stor roll under senare medeltiden. Men Florens hamnade vid sidan om denna väg, och det var därför Lucca och Pisa som utgjorde regionens centrum under större delen av medeltiden.

Längs denna väg ökade handeln snabbt. Italien blev länken mellan det pånyttfödda Europa och Orienten, och Toscana blev en viktig genomgångsregion. Kryddhandeln var mest lönsam, men vid sidan av handeln kom toskanarna igång med egen tillverkning. Lucca blev berömt för sina sidenarbeten, och i Florens lärde man konsten att färga och bereda ylletyger för försäljning på hela den europeiska marknaden.

En italiensk specialitet: alla mot alla

Perioden 1000 - 1300 innebar en fenomenal uppgång i Toscana. Därom vittnar de många välbevarade städerna och de otaliga och fantastiska kyrkobyggnaderna men också rådsbyggnaderna runtom i Toscana, från Palazzo Vecchio i Florens till Palazzo dei Priori i Volterra. Det var en lysande period, men det var ingen fredlig tid. Därom vittnar ringmurarna och befästningstornen. Också rådsbyggnaderna uttrycker en blandning av skrytsamhet och fästningslik slutenhet. Eller varför inte fängelselik? Under den tid en man innehade det högsta politiska ämbetet i Florens fick han inte lämna Palazzo Vecchio annat än i sällskap med övriga rådsmedlemmar; man kunde ju inte veta vad han kunde ta sig före...

På denna scen utspelades politiska strider på alla nivåer. Kampen fick ett slags idémässig ram genom motsättningarna mellan påvedömet och kejsarmakten. De som höll på påven kallades guelfer och de som var anhängare till kejsaren kallades ghibelliner. Men hur kunde en teologisk-politisk strid om vem som skulle utnämna biskopar få genomslag i hela samhället? Nej, det var nog snarare så att striderna mellan guelfer och ghibelliner handlade om det gamla vanliga: makt, prestige, kontrollen över vägar och marknader, beskattningsrätt och världsliga privilegier.

Striderna utvecklades enligt principen "två slår en tredje". Om en stad förklarade sig vara tillhöra guelferna, anslöt sig de omkringliggande till ghibellinerna (och tvärtom). Striderna fördes också inom städerna, främst mellan de adliga famlijerna. Tornen i San Gimignano byggdes under denna period av ständig prestigekamp mellan olika familjer, där var och en ville överträffa sin granne.

I ett större perspektiv var dock partitillhörigheten påfallande stabil. Guelferna segrade över ghibellinerna, det vill säga att kejsaren fick ge upp kravet på makten över kyrkan. Det gynnade de städer som varit lojala guelfanhängare. Till dem hörde Florens och Lucca. Pisa och Siena hade hållit på kejsaren och fick på sikt allt svårare att hävda sig i kampen om makten över Toscana.

Varje stad är en värld för sig

Under 1000-talet och de följande århundradena växte många nya städer upp, i regel kring dfe större. Det var transporterna och färdsättet som bestämde avståndet och krävde fasta stoppställen. Dessa städer strävade alla efter att vara självständiga och suveräna. "Varje stad är och vill vara en värld för sig", säger Fernand Braudel. Men enligt principen "stora fiskar äter små fiskar" hamnade de efter hand i de största städernas maktsfär. Men ännu på 1300-talet var ingen stad stark nog att ta makten över hela Toscana. I stället uppnådde man en balans - inget fick ju hota den livsviktiga handeln.

Livet på landet

Landsbygden drogs in i städernas maktsfär och ekonomi. Politiskt och ekonomiskt uppslukade städerna landsbygden. Rika stadsbor förvärvade landområden och skapade så kallade poderi. I mitten av en podere låg boningshuset med lada och ladugård, bakugn och tröskplats. Vingården, olivträden, åkrarna, betesmarkerna och skogsmarken låg runt gården. Hälften av avkastningen gick till bonden och hälften till ägaren, dvs borgaren från staden. Van vid handel och köpslagan pressade ägaren bonden att producera så mycket vin och olja som möjligt. Och systemet var effektivt. Det verkar enligt historikerna som om bönderna hade det ganska bra i detta system. De hade i praktiken ganska stor självständighet, de bodde i gedigna hus och hade gott om linne och hemvävda och hemsydda kläder.

Det var inom ramen för detta system - mezzadria - som Toscanas klassiska landskap uppstod med sin variation mellan, vingårdar, olivträd, vetefält, betesmarker och skogsdungar, så som man kan se det på Lorenzettis Il Buon Governo i Sienas Palazzo Pubblico.

Där makten finns: gillen och skrån

I städerna tog köpmännen och hantverksgillena, det vill säga borgarna, makten. De adliga familjerna stängdes ute från inflytande. I till exempel Florens var le arti, gillena eller skråna, själva grunden för det sociala, politiska och ekonomiska livet. De var bara delvis sammanslutningar av personer som utövade samma yrke. De hade därtill viktiga religiösa och politiska uppgifter. Det var de som kontrollerade tillträdet till alla politiska ämbeten. Det fanns sju högre gillen, le arti maggiori, och medlemskap i något av dem var nödvändigt för att man skulle nå något av republikens ämbeten. Medlemmarna i dessa gillen kallades populo grasso, det feta folket. I dessa gillen ingick domare och notarier, klädhandlare, guldsmeder, ullhandlare och klädestillverkare, bankirer och växlare, sidenhandlare och sidenfabrikanter, pälshandlare och körsnärer samt läkare och droghandlare.

Egna företagare

Le arti minori omfattade hantverkarna i staden och dessa gillen var fjorton till antalet. De hade betydligt lägre status och var mycket mindre representerade i Florens styrelse. Här ingick bland annat slaktare, skomakare, smeder, snickare, stenhuggare och träsnidare, garvare, vapensmeder, vinhandlare, olje- och specerihandlare och bagare. Dessa kallades för popolo magro, det magra folket.

Alla medlemmar i de 21 arti, gillena, var egna företagare. Alla gesäller, lärlingar och lönearbetare var utestängda från all politisk makt. Dessa grupper utgjorde il popolo minuto. Det innebär att 90 procent av invånarna saknade politiskt inflytande. Ja, efter ett stort men misslyckat uppror 1378-82 var de direkt förbjudna att bilda egna gillen och sammanslutningar.

Konsten att bli av med fiender

Som om detta inte räckte fanns det olika regler, traditioner och manipulationer som garanterade att makten inte gled ur händerna på de 10-20 mest inflytelserika familjerna. Ett sätt att oskadliggöra en rival var att godtyckligt lägga på honom skatter som han inte kunde eller hann betala - den som var skuldsatt var automatiskt utesluten från valen. Eller också kunde man landsförvisa sina politiska motståndare och alla hans manliga släktingar, inklusive ingifta.

Beskyddare och klienter

I det vardagliga livet reglerades makt och inflytande genom ett nätverk av förpliktelser och beroenden, beskydd och underordning mellan olika familjer. Systemet har sina rötter i det romerska klientsystemet och har likheter med maffian och camorran. De så kallade klienterna står under beskydd av en patronus. Klienten är tvungen att rösta på sin patronus, att visa sig i hans följe och att till och med försvara honom med vapen. I gengäld hjälper patronus klienten att vinna processer, nå eftertraktade ämbeten, få skulder reducerade eller avskrivna och så vidare. Utan stöd från en patronus var det i praktiken omöjligt att uppnå något i Florens. I tal och skrifter hänvisade florentinarna ständigt till sina "släktingar, grannar och vänner", dvs hela detta nätverk av bundsförvanter. När man talar om renässansens "individualism" bör man ha denna oerhört fasta sociala struktur klar för sig. Ingen utom de allra mäktigaste kunde utan svåra följder gå utanför systemet.

Florens i ledande ställning

Efterhand etablerade sig Florens som den rikaste och mäktigaste staden i regionen, även om arvfienden Siena inte betvingades slutgiltigt förrän Toscanas storhetstid redan var över på 1500-talet. Ett skäl till Florens blomstring var den egna industrins produktion. Florentinska ylletyger var efterfrågade. Ett annat var att staden satsat på rätt häst i kampen mellan påven och kejsaren. Det gav Florens stora fördelar. Florens hade utomordentliga förbindelser med Vatikanen. Medicéernas bank hade hand om påvestolens finanser.

Men Florens ställning var aldrig ohotad. Pisa var till en början en viktig konkurrent men hade råkat i kris efter sina stora insatser i korstågen och klarade inte konkurrensen med grannen i norr, Genua. Periodvis pressades Florens också av Siena, men den farligaste situationen uppstod vid övergången till 1400-talet, då Milanos härskare Giangaleazzo Visconti drog mot Florens i spetsen för en stor armé. Den gången räddades Florens av att Visconti blev sjuk och dog. I Florens jublade man, och det finns forskare som menar att det var dessa frihetsstämningar som var inledningen till renässansen.

En furstlig republik

På ytan var Florens en borgerlig republik. Men den prakt som utövades av familjen Medici och de övriga familjerna i ledarskiktet var furstlig. De byggde palats i staden och slottsliknande villor på landet och började använda vapensköldar som de tilldelades av påven eller av något furstehus som hade stora skulder till florentinarna. Trots sina rikedomar och sina kontakter lyckades härskarna i Florens inte få makten över Toscana som helhet. Pisa erövrades visserligen år 1406, men Lucca och Siena stod emot; framför allt Siena kontrollerade ett stort område mellan Chianti och Monte Amiata och mellan Maremma och Chiusi, inklusive Grosseto och hamnen i Talamone. Redan hos Dante har florentinarna sin syn på senesarna klar. "Har det nånsin funnits ett lika vettlöst folk som de från Siena. Inte ens fransmän kan ju tävla med dem!" (Helvetet XXIX:121-123)

Il magnifico

1400-talet var hur som helst Medicéernas århundrade i Florens. Cosimo di Medici, kallad Cosimo den gamle, var en skicklig maktpolitiker som undvek all yttre prakt men kontrollerade alla val och i övrigt styrde staden efter sin vilja. Hans sonson Lorenzo Il magnifico var en renässansfurste som själv skrev dialoger och dikter. Men redan hans samtida Macchiavelli konstaterade att han hade katastrofalt dålig hand med finanserna, och när han dog år 1492 var bankrutten nära och storhetstiden över.

Pest och krig

Det märkliga är att de de två mest lysande århundradena i Florens, 13-1400-talet, också var en period av svåra epidemier, militära motgångar och ekonomiska bakslag. I början av 1300-talet hade Florens inemot 100.000 invånare. Den stora pestepidemin i mitten av 1300-talet drabbade mer än hälften av stadens befolkning och sedan slog pesten till i våg efter våg. Särskilt svår tycks den ha varit 1399-1401, men pesten återkom minst vart tionde år.

Dagsboksförfattare beskriver lidandet: "Dessa helgdagar , julen 1478, tillbringade borgarna i ångest på grund av kriget, på grund av pesten, på grund av det påvliga bannet, och på grund av oroligheterna. Medborgarna är mycket uppskrämda, och ingen har lust att arbeta. Och de fattiga finner ingenting att göra, varken i sidentillverkningen eller i yllehanteringen, eller bara litet, så både huvud och lemmar lider. Måtte Gud hjälpa oss." Eller i en anteckning från 1497: "29 juli förmörkades solen, och man dog i pest och feber, så att staden tömdes på medborgare, eftersom alla som kunde det begav sig till sina lantgårdar."
Livsglädje och dödsdans

Med en duk för näsan betraktar de friska människorna liken i olika stadier av upplösning. Det märkliga är den nakna dödsångest som uttrycks i de allvarliga blickarna: vetskapen om att vi alla är dödliga och att döden är nära.

Ekonomin och kulturen blomstrade, men befolkningen minskade under storhetstiden. Under större delen av 1400-talet hade Florens knappt 40.000 invånare, alltså mindre än hälften jämfört med 1300-talets början. Under de större epidemierna dog inemot var femte invånare och ekonomin stannade upp. Men så fort sjukdomen drog bort satte alla igång med återuppbyggnad. I stadsbilder från den tiden ser man många byggnadsställningar - det fanns uppenbarligen en stark framtidstro trots allt. 

Tillbakagången börjar i Toscana

Lorenzo di Medici dog 1492, alltså samma år som Columbus upptäckte Amerika. Florens tillbakagång hade redan börjat. Familjen Medici landsförvisades. I Florens upprättade munken

Savonarola en religiös diktatur mellan 1494 och 1498, då invånarna fick nog och brände Savonarola på bålet. Underkuvade städer som Arezzo och Pisa gjorde uppror.

Kejsaren erövrar Florens

Den ekonomiska makten i Europa förflyttades från Medelhavsområdet mot Västeuropa. Via Spanien och Portugal strömmade guld och silver från Amerika in i Europa. Holländarna och engelsmännen tog över mer och mer av handeln. Antwerpen ersatte Florens som centrum för handel och bankirverksamhet. Genom reformationen urholkades också den katolska kyrkans ställning. Plundringen av Rom år 1527 och de kejserliga truppernas erövring av Florens år 1530 markerar en vändpunkt. Roms fall hade sänt chockvågor genom den katolska kyrkan och innebar början till motreformationen. Tendenserna till fritänkeri inom renässansrörelsen motarbetades alltmer bestämt.

I Florens insattes Cosimo I av släkten Medici som hertig under kejsaren. Republikens tid var över, och det var den absoluta furstemakten som gällde. Nu förverkligades äntligen den gamla drömmen om ett enat Toscana under Florens ledning, även om Cosimo var tvungen att acceptera att det hela till en början fick formen av en union mellan Florens och Siena.

Så började en ny period av väldiga byggprojekt, palats, grandiosa villor och befästningar.

Pisa fick en ny blomstring, och Livorno blev en flottbas och ett frihandelscentrum, där bland annat många judiska köpmän och bankirer bosatte sig efter att ha flytt från Spanien.

På längre sikt kunde dock inget förhindra en tillbakagång. De politiska maktförhållandena i Europa hade ändrats och flyttat mot nordväst, liksom Europas ekonomiska centrum.

Toscana sjönk långsamt tillbaka. Endast Livorno blomstrade, tack vare engelskt och holländskt kapital.

Poggiarelli Semesterhus